Välkomna hit

Så var då dagen här då jag skulle få hälsa mamma, pappa och Gustav välkomna hit och guida lite i det som är min hemstad för tillfället. (London=hemstad...konstigt...)

Deras plan skulle landa 9.35 och jag skulle möta upp de halvvägs genom stan och sen ta med de hem till oss. Det var som att jag hade föraningar om att något skulle gå galet för jag vaknade vid nio och gjorde mig iordning. Vid tio-tiden började jag fundera på om jag inte skulle göra mig färdig och vänta inne i stan istället (jag hade inte hört något från de så jag antog att de fortfarande var på planet. Det visade sig också stämma, de fick cirkulera över Heathrow innan det blev landningsdags). Men jag konstaterade också att om jag var inne i tunnelbanesystemet så skulle de inte kunna få tag i mig, och det skulle ju vara en nackdel =)

Iaf fick jag ett sms efter ett tag från mamma som sa att de hade landat och stegade mot tunnelbanan. Glad i hågen satte jag på mig jackan och skulle gå iväg. I sista stund snodde jag åt mig en tunnelbanekarta också bara sådär i förbifarten, kanske kan vara bra att ha...

Ja. Det visade sig när jag kom till stationen att de såklart stängt av våran linje den här helgen... Surt! Med tunnelbanan tar det ungefär tjugo minuter in till stan. Med ersättningsbuss tar det mellan 1 till 1,5 timmar. Inte bra. Och jag som hade beräknat tiden så att ingen skulle behöva vänta särskilt länge. Det var tur att jag hade min karta med mig så jag kunde pussla ihop den mest effektiva resvägen till mötesplatsen. Resultatet blev ändå att familjen fick stå på en station och vänta vackert tills Linda behagade dyka upp.

Men men. Fram kom jag och träffade på de gjorde jag också. Det var så härligt att se de igen! Trodde verkligen inte att jag skulle sakna de såhär mycket men det är som att de här månaderna har gjort att jag uppskattar de mer än någonsin. "Man saknar något först när man förlorat det..." brukar man inte säga något sådant? Det stämmer nog lite grann kan jag tänka.

Krångeläventyret slutade dock inte där tyvärr.

Efter att vi käkat lunch så skulle vi försöka ta oss tillbaka till Willesden för att smida lite planer, dricka kaffe och sedan checka in på hotellet.

Ersättningsbussen vi hamnade på den här gången var dessvärre inte en bra buss. Eller rättare sagt, det satt en mindre bra busschaufför bakom ratten. Ut genom stan gick bra, men när det bara var två stationer kvar tills vi skulle av så kör han fel. Rätt rejält fel.

Passagerare som upptäcker detta försöker påpeka det hela och kanske ge en eller annan direktion om hur han bör ta sig till rätt kurs igen. Men han blir bara ännu mer stressad av detta. Till slut stannar han bussen, stegar bak till mittendörren (där familjen Almqvist sitter tyst och snällt), vänder sig till pappa och säger "I'll try to sort this out but I don't want anyone talking to me!". Pappa blir lite fundersam men tar det med en klackspark. Han tänkte säga "shit happens" men innan vi vet ordet av så har busschauffören gått av bussen och stegar uppför gatan.

Hm. Lite förundrade blev vi; Det här är som ett skämt ju. Vad händer nu? Mamma började fantisera om att någon passagerare skulle ta tag i ratten och det hela skulle utveckla sig som en film, tex Speed där hon skulle ha Sandra Bullocks roll.

Men efter ett tag kommer chauffören tillbaka. I sällskap med en brevbärare. Brevbäraren har snällt gått med på att hjälpa chauförren tillbaks till stationen han ska till... Snäll brevbärare, men det var svårt att låta bli att skratta.

Efter mycket om och men kom vi faktiskt fram till dit vi skulle och fick komma hem till Cranhurst Road och en välförtjänt kopp kaffe.

Lite tveksamt spenderade timmar, men det var som familjen konstaterade: folk betalar faktiskt ganska mycket för sightseeingturer med buss och nu fick vi ju faktiskt en helt utan extra kostnad (dessutom fick vi se ett antal områden ett flertal gånger också) så det kanske var ok trots allt =)