Moa, min Moa

Pratade med Moa igår och det slog mig som vanligt att det är alldeles för långt till Uppsala härifrån! Tänk att få träffa den solstrålen varje vecka, det vore något det! Kände att det var dags för ett hyllningsinlägg igen, so here it comes.

Moa har alltid funnits med i mitt liv, dock lite på avstånd i början genom kören ända upp till slutet av högstadiet då vänskapen växte sig enorm.
Hon har världens härligaste leende och gör alltid rätt för sig.
Det finns ingen annan som är så lätt att sjunga en andrastämma till som när hon sjunger en melodi.
Hon är busig fast på ett helt oskyldigt sätt och har nästan störande lätt för att förstå mig.
Hon fick med mig som gatumusikant på Åland när vi tiggde pengar till att köpa glass.
Hon skriver fortfarande riktiga brev till mig och läser bara underliga hitte-på-kurser på sitt universitet.
Hon var en utmärkt förare när vi åkte på bilturné längs Vättern och har prutat på en mössa i Cambridge åt mig när jag inte vågade.
Vi spelade in låtar som jag skrivit med hennes hjälp i studion på Kristine och det finns inte mycket som slår känslan jag hade när jag stod i inspelningsbåset och la stämmor till Moas fina röst.

Tack för att du finns hjärtat!