Kan det kallas melankoli?

Jag känner mig lite off. Vet inte riktigt varför eftersom jag har haft lugna dagar och dessutom har ett par av samma sort framför mig. Plus en massa andra bra saker:

• solen har lyst alldeles strålande idag
• jag har varit på kör
• jag har haft ensamtid i lägenheten för Isabell är i Linköping och Maria har varit i skolan
• nu har jag sällskap av Maria i soffan bredvid
• jag har varit duktig idag och läst de uppsatser som ska vara med på seminariet på torsdag (förutom en sista som visst inte blivit klar ännu)
  
• när jag var klar med plugget fick jag sola och slappa innan det var dags att gå mot kören

Men Linda är på konstigt humör och då hjälper visst inte goda förutsättningar... Fast jag vet nog egentligen vad det handlar om, men jag håller det på avstånd för jag kan tyvärr inte göra något åt saken. För det första är livet ganska händelselöst just nu och det är inte alls så jag vill ha det. För det andra, och det är det här som påverkar mig mest antar jag, är det återigen dags att sätta livet på paus och leva ett sommarliv som egentligen inte räknas (mer än i pengar).

Jag vet att det är dumt att se det så, att man faktiskt inte kan sätta livet på paus utan att det bara går över i en annan fas eller något - kalla det vad som helst - men det är inte helt lätt att hantera detta att behöva flytta runt. Det känns liksom inte som att man kan göra saker helhjärtat nu när man är i skarven. Och det är dumt.

jag har ingenting mer att ge om jag inte får något tillbaka