Skola och lyx i en salig blandning

Så var första skoldagen avklarad. Inga konstigheter egentligen. Det är ju bara språket som skiljer tamigtusan!

Vi hade iaf en väldigt carmig liten gubbe som föreläsare på veckans första kurs. Han verkar trevlig, vettig och alldeles ok. Ska nog gå bra det här också ska ni se. Det handlar ju trots allt om flickorna tre.

Dagens topp var däremot inte skolan, måste jag medge, utan en helt annan insident som jag och Maria var med om.

Isabell hade åkt hem för att vila och själv stannade jag i stan med Maria för att hålla henne sällskap medans några timmar skulle slås ihjäl innan hon hade sin nästa lektion.

Där gick vi på Oxford Street och letade som bäst efter en affär som sålde skrivblock med fyra uppdelade sektioner för olika ämnen (försök förklara det på engelska ni, det är inte det lättaste kan jag berätta). Minding our own business, så att säga. Då stöter vi på en "haffare". Ni vet, folk som står på trottoaren med ett otal motiv bakom för att haffa förbipasserare att antingen ge de pengar, gå med i deras klubb, vara deras kompis... Ja, inte vet jag. Iaf råkade vi sakta in för just den här haffaren och hon var rätt trevlig och såg helt normal ut så vi stannade helt och lyssnade på vad hon hade att säga.

Fram lägger hon då detta erbjudande: en lyxig helomhändertagning på en salong mitt i det rykande centrumet av London. Inkluderande makeup, manikyr, frisyrfix och fototagning med tillhörande "refreshment". Till detta fick man rätten att skriva upp sig på VIP-listor på ett antal klubbar vilket skulle innebära inträde=noll och inte heller någon kötid, ingen begränsning på antal tillfällen under sex månader.

Linda var inte helt imponerad i början kan jag väl erkänna. Sånt där piff är ju inte riktigt något jag kastar mig över direkt, men lite frestande var det. Maria var allvarligt frestad och i våra tankar fanns Isabell som vi gissade skulle stått med hejaramsor vid sidan om ifall hon varit med.

När sedan priset började diskuteras (först var det sextio pund per person som gällde, vilket vi tyckte var lite för mycket ändå) så halades det fram ett "fulltime student offer" och helt plötsligt åkte priset ner till trettio pund! Nu börjar vi snacka, sa Marias blickar till mig och vi bestämde oss faktiskt för att haka på, hör och häpna!

Vi gjorde en helhetsbedömning av situationen, hon verkade professionell, det var ordentliga broschyrer och information om erbjudandet och hon påpekade ett antal gånger att vi skulle få kvitto och att de stod utanför en bank, inte av en slump, utan för att de var tvungna för att fixa den ekonomiska biten by the book. Så vi tog ut nittion pund, skrev upp vår information och nu återstår det bara att boka tid!

Det ska bli galet spännande! Mest för att det är något jag ärligt kan säga att jag aldrig, aldrig, aldrig skulle gjort om det inte vore för att jag just nu är i London med de där två flickorna som är så otroliga =)