Sista dagen i Falun

Imorgon börjar resan... Fjärilarna i min mage gör uppror och dansar macarena samtidigt som de möblerar om därnere. Jag fattar ingenting av det här galna tåget som börjar rulla alldeles snart...

Miljoner förväntingar har jag men är samtidigt helt säker på att ingenting kommer uppfyllas för jag har egentligen ingen aning om vad som väntar där borta på andra sidan havet.

För det första är jag förstörd av att ha tittat på alldeles för många avsnitt av dokumentären om Australiens tull och tror stenhårt att jag kommmer behandlas med största misstänksamhet och bli tvungen att betala böter för att jag chockerande nog inte tänkt på att till exempel linjalen är ett mycket farligt föremål att ha med sig, för att inte tala om parpaplyet. Mat är inte att tänka på, det är på samma nivå på straffskalan som att man har mördat någon och packar med sig liket när man lämnar landet (inte för att jag känner något behov att ta med någon sorts mat men ändå).

För det andra har jag under de stunder jag tänkt mig livet i London för det mesta målat upp skräckscenarier för mig själv liknandes denna:

Det regnar konstant och eftersom jag inte är en av de där utomjordiska varelser som faktiskt klarar av att se bra ut även fast det ösregnar på de känner jag mig utskrattad och totalt bortgjord. Vi hittar ingenstans och varje gång vi försöker gå över en gata blir vi överkörda eftersom det här med vänstertrafik är jätteförvirrande. Alla Londonbor ser att vi är turister och rensar våra fickor och väskor från allt av värde utan att vi märker det. När vi till slut hittar den tunnelbana vi vill åka med fungerar den inte och ersätts av buss som tar någon konstig väg som tar jättelång tid, vilket gör att vi blir misstänksamma, tror att vi åkt för långt och hoppar därför av alldeles för tidigt. Vi är vilse, ingen hjälper oss och vi dör till slut i en liten hög på trottoaren av utmattning...

Sannolikt? Nja kanske inte. Men om jag föreställer mig det ändå kanske jag blir glatt överraskad när staden hälsar oss med en vänlig sol, trevliga människor som hjälper en med vägbeskrivning och fungerande tunnelbana som tar oss precis dit vi vill?

Nej, jag tror faktiskt inte att det kommer bli varken så hemskt eller så enkelt. Det kommer helt klart bli en utmaning, men eftersom jag åker med de jag åker och eftersom vi bildar ett så fantastiskt team så kommer vi ta oss igenom det och bli de där stora muskulösa superkvinnorna som klarar av vad som helst, som alla vill vara och som ingen vågar ge sig på!

Off we go, next stop: London!