Om det bara...

Jag har kommit på mig själv ett flertal gånger den här veckan att tänka frasen "om det bara var såhär...så skulle jag kunna göra det här..." där det där som jag skulle kunna göra förstås är något fantastiskt roligt, fantastiskt effektivt eller något annat fantastiskt som skulle göra mitt liv till en parad där alla har plymer i håret och guldskor på fötterna.

Men det där tänket stör mig när jag väl kommer på mig själv att tänka det. Varför går man omkring och tänker så om man inte sen gör något åt saken? För det är det som är grejen, jag tänker de där fantastiska idéerna som skulle bli så himla bra och sen stannar det vid det. Fastän det finns all möjlighet i världen att genomföra saken om jag bara tog mig i kragen.

Även fast jag kan vara driftig och duktig på många plan så är det också ett faktum i mitt liv att lathet är en lättare väg än alla andra vägar. Jag skulle bli väldigt nöjd om jag kunde ändra på det.

För man har så många möjligheter i livet. Jag vet, jag låter säkert som en gaggig gammal tant som tittar tillbaks på sitt liv och är missnöjd eller åtminstone väldigt pretentiös, men det är ju sant. Om man bara börjar så kan man ta mig tusan genomföra vad som helst. Ok att det finns ramar och saker som håller en tillbaka, typ sånt som pengar och så, men jag tror starkt på att om man ändå bara vill tillräckligt mycket så kan man ta sig över de där hindren.

Det gäller att se möjligheterna och inte bara problemen.