En bra helg förtjänar ett långt inlägg

En lång och härligt ledig vecka avslutades på bästa sätt med en lyckad helg.

I fredags krävdes en födelsedagspresent in och jag blev hux flux bjuden på middag av Ullis. Det blev en himla bra kväll med superdupergod mat och en vinflaska, som blev två och sen plötsligt trollade fram några ölburkar dessutom. Det behövde vi, de små flickorna som aldrig kommer växa upp =)

Det spelades kort och tokdansades tills vi blev alldeles snurriga. Men när Ullis manliga sällskap dök upp och gjorde oss sällskap i några UNO-vändor så var vi inte sämre än att kunna skärpa till oss, iallafall en anings...

Vaknade på lördagen, en snutt förvånad över att jag faktiskt mådde helt ok, men som vanligt grymtade Fredrik och borrade huvudet ännu djupare ner i kudden för att demonstrera att "mig får du minsann inte upp på år och dar". (Vilket iofs passar mig ganska bra för mitt morgonhumör är alltid bäst i ensamhet) Så jag läste lite, fixade och donade som jag gör bäst och beslöt mig till slut för att ta en morgonpromenad. (Nu var det iofs inte längre morgon i ordets bemärkelse men eftersom halva hushållet fortfarande sov så kändes det ju som det).

Promenaden styrdes runt gruvan och jag gick en stund och funderade på det här med slutfaser.

Jag har, sen jag skrev det där om att jag är så lat, ryckt upp mig och börjat ta dagliga promenader runt omkring i Falun och kan inte låta bli att bli lite hemkär. Det är ju så fint! Fina hus, fina kvarter, fina gator, ja - ni förstår...

När jag nu har konstaterat detta på mina promenader och går där och njuter så kan jag också gå vidare till nästa slutsats att det var precis så jag kände sista månaden i Karlstad. Vad fint det är och vad jag kommer sakna den här omgivningen!

Kan det vara så att jag är lite smått sentimental eller har jag lyckats undvika det klassiska beteendet att uppskatta saker först när man har förlorat de och inser att man saknar det? Jag hoppas det är det senare, för det liknar ju faktiskt att klara av att leva i nuet. Dessutom låter ordet sentimentalitet så himla tråkigt.

Vidare med helgen.

På kvällen blev det fest hos Cajsa som gällde. Gabbis flyttar till Göteborg och istället för att stå på tågstationen och vinka med näsdukar så blev det avskedsfest till hennes ära. En fin korg fick hon med massa saker som aldrig kommer tillåta henne att glömma Falun =)

Nu började dock kvällen innan helt plötsligt göra sig påmind genom att visa sitt trötta ansikte så jag kände mig ganska tråkig där jag satt och mer iakttog än deltog i festligheterna eftersom jag inte riktigt orkade. Fast jag tog igen det lite åtminstone när vi senare hamnade på krogen och jag drog mitt strå till stacken och sjöng lite karaoke. Fick en skön "Va! Ska DU??" som kommentar när det plöstligt var min tur =) Det är skönt när man kan chocka lite någon gång emellanåt!

Söndagen var en söndag som alla andra söndagar. Den spenderades i soffan helt enkelt. Tittade på Heroes-maraton och hade det allmänt segt och bra. (Men, tro mig eller ej, det blev en promenad också faktiskt!)

Ja, det var det. Och nu är det ny vecka. Nya tag. Idag visar det sig om vi får bo i glidarlägenheten när vi äntligen kommer till London eller inte. Hur det än blir ser det nog trots allt ljust ut på den fronten så jag ser mer och mer fram emot höstäventyret. Nu börjar det gå upp för mig att det är på riktigt. Att det faktiskt är jag som ska åka. Och att jag faktiskt kommer att klara även den utmaningen. Det ska bli så himla roligt och spännande! London calling, baby!