Utbrott

Idag har jag träffat vår handledare till uppsatsen och insett att det verkligen kommer krävas arbete för att ro det här i land. Och jag vill INTE. Känner mig som en liten sexåring som ligger på golvet i affären och skriker för att hon inte får det hon vill ha... Men jag vill verkligen inte skriva den här uppsatsen. Ser absolut ingen anledning till att skriva den. Jag kan inte ens motivera mig med möjligheten att skapa lite kontakter eller åtminstone få en inblick i hur de jobbar på de olika företagen vi tagit kontakt med... Känner mig riktigt usel som har bestämt mig för att det ska gå åt pipan - men det är så det känns. Det kommer kräva sån satsning för att det ska bli bra, så jag VILL INTE. Villintevillintevillinte.

Jag är ganska bra på det där med att vara scizzo - att tycka en sak, rent instinktivt och egoistiskt, men sedan övertyga mig själv om att jag är fånig och prata in lite förstånd i min hjärna. För det finns ju där. Förståndet. Men jag orkar inte just nu. Kanske nästa vecka. Kanske efter jag har fått ha mamsen och papsen här. De brukar vara ganska bra på att boosta min energi så jag hoppas lite på det. För just nu känns det som att jag lika gärna skulle kunna skita i hela teatern.

Att sitta hos handledaren idag var verkligen teater. Låtsas att det är något jätteintressant och jättegenomtänkt och sen försöka försvara det som jag inte direkt ens kan stå för... Underlig känsla. Jag som brukar göra mitt bästa. Plötsligt gör jag inte det och jag skäms inför mig själv.

Det är så uppenbart att det bara är till att kämpa i två månader och sen kommer det vara över. Med en tidsbegränsning på två månader borde man ju klara av vad som helst i princip (kan man vara utan sin pojkvän i fyra, borde man kunna kämpa med ruggigt jobbig skola i två!). Men jag vet inte hur jag ska beskriva det. Det är så svårt att hitta motivation så det liknar ingenting. Jag tänker för mycket tror jag.. Försöker hitta syften med allt jag gör och ifrågasätter precis allting. Och då faller allt isär. Varför ska jag läsa en skitartikel som säger en sak för att nästa dag läsa ännu en artikel som säger något annat och sen inte veta vad som är vad för att sen låtsas att jag faktiskt vet vilken av artiklarna som egentligen borde räknas... Värdelösa skithög till vetenskap!!! Hade det bara rört sig om en undersökning som gick ut på att gå ut till företagen och kolla hur de jobbar hade det varit en sak. Men nu ska det kopplas till någon konstruerad krystad teori och resultatet ska tillföra något himla kunskapsbidrag där det finns gap i tidigare forskning och hej och hå.

Jag är ingen forskare!!! Förvänta er inget forskningsresultat från mig!!! Det går inte att genomföra på tio veckor, det är ingen som läser uppsatserna efter de är skrivna (förutom kommande studenter som är tvungna att dansa samma jäkla dans igen) och det tillför ingenting till min egen utbildning!!! MORR! JAG VILL INTE!

Och vi ska inte börja tala om min partner in crime.

Jag skulle nog kunna sitta här hela natten och skriva ner anledningar till varför jag inte vill skriva den här uppsatsen... Men jag ska sluta här. Och jag vet. Den förnuftiga delen av mig vet att det bara är att ta tag i det hela, hålla sig i kragen och se till att få det gjort för det finns inte några andra alternativ för tillfället. Hoppa av gör man inte. Det hade man gjort om man hade vågat innan kursen började men nu är det som det är. Det är för sent helt enkelt. Det bli gjort och det ska bli förbannat bra i andan "jag ska fanimig visa de där stropparna till snoffslärare" (som inte ens är lärare utan några slags skitforskare som låtsas att de bidrar till samhället).

Men jag orkar inte just nu. Just nu är jag bara frustrerad. Hoppas att imorgon är en annan dag.

Jag har många saker att vara tacksam för och bland de finns alla underbara människor i mitt liv - ni ska veta att jag uppskattar mitt skyddsnät. Ni hjälper mig att koppla bort mitt eländiga perspektiv och dunkar in lite förnuft och det hjälper, ett steg i taget ;) Jag slukar uppmuntran som vatten i öknen, så tack för varje droppe!