Minnen av Broder Daniel

Jag kom att tänka på Broder Daniel när jag kom hem från kören idag. Vi sjöng Kents "Sverige" och efter lite Kent-minnen så gled tankarna över till Broder Daniel. Jag var inget inbitet fan och perioden var ganska kort, men den fanns där ändå. Broder Daniel-perioden.

Broder Daniel var ett så perfekt band att vara melankolisk tillsammans med. Bara sådär enkelt sorgset. Gråt fast utan orsak liksom.

När fjortisarna oroade sig för att de inte var snygga nog hade jag på något sätt konstaterat att jag nog inte skulle betraktas som den "snygga" och att det var ok med mig. Däremot ville jag vara intressant. Sådär mystiskt sorgset intressant ni vet som säkert många med mig eftersträvade. Man ville sprida ett intryck av att "den där tjejen, hon har varit med om saker".

Självklart hade jag inte varit med om så mycket saker, jag gick trots allt endast i högstadiet och trivdes ändå rätt bra i min skyddade värld tror jag. Så perioden var som sagt kort. Men den fanns där och trots att jag såhär i efterhand inser att det var lite löjligt och inte fick någon effekt alls (mer än att jag fick gråta ut sådär skönt orsakslöst ett antal gånger) så kan jag fortfarande förstå och känna igen den där lilla tonårsflickan som ville bli stor och göra intryck på sin omgivning.