Inställning

Igårkväll läste jag, som så ofta nuförtiden, i den bok som just nu ligger bredvid min säng och som är min bibel. Igår handlade kapitlet om att man skulle se sin egen storhet, fokusera på bra bitar och inte trycka ner sig själv och göra sig mindre än vad man faktiskt är (som idrottstjärnor i sin uppvärmning inför till exempel ett hopp fokuserar på hur de klarar uppgiften som ligger framför de).

Men det var egentligen inte det jag ville skriva om just nu, även om det ligger väldigt mycket i det där att om man är medveten om sina bra sidor så är det ju faktiskt lättare att vara nöjd och stolt över sig själv. Och är man nöjd och stolt över sig själv så är det lättare att ta på sig nya uppgifter och klara av de på ett bra sätt och så blir det som en växande kraft som man bara flyger med i.

Nej, det var ju inte det. Utan det var det här med inställning jag tänkte på.

Något som återkommer ofta i boken är att om man har en viss inställning när man börjar någonting så blir det ofta så som man tänkt sig. Man styr över sina egna tankar och så som man tänker så blir även den känsla som man bär med sig och smittar av på andra runtomkring sig.

Till exempel en tentaperiod, som just nu står för dörren här i Karlstad. Går man in i den med känslan av att "jag kunde gjort så mycket mer tidigare och jag kommer aldrig klara av att lära mig allt det här på tre ynkliga veckor" ja, då tror jag faktiskt att man får det betydligt svårare än om man tänker "hittills har jag gjort så gott jag kunnat, men nu ska jag fokusera och se till att lära mig alla de här grejerna. Det kommer bli tufft och jobbigt men nu satsar jag på det här".

Inställning. Har man bestämt från början att livet är trist, då blir det trist. Har man däremot insett att livet faktiskt är vad man gör det till, då kan man bestämma att livet ska vara roligt och också se till att det blir så!

Tänk så klok jag blir av den där boken =). Den kan jag varmt rekomendera vidare: Att välja Glädje av Kay Pollack.

Fast ibland när jag har läst något avsnitt och blir sådär positiv som det är så skönt att vara, kan det kännas som att det slår över, och blir extremt åt andra hållet. Fast jag vet inte om det är för att jag verkligen blir fånigt och onödigt positiv eller om det är för att de flesta människor vanligtvis går runt och är lite smånegativa och väldigt duktiga på att se det jobbiga i saker och ting.

Jag kan slås av tanken "var det såhär enkelt? Kan jag verkligen såhär lätt välja att vara lycklig?". Det känns ibland som att jag lurar mig själv och skjuter undan saker som borde varit jobbiga. Fast samtidigt kan jag inte riktigt se vad det är som jag isåfall skjuter undan. Det kanske faktiskt är så enkelt. Man bara bestämmer sig. Det vore ju isåfall väldigt bra.