Hjärnspöken

Tanken på att det skulle ligga en ond människa under min säng som, om jag frestar honom med att visa handen, drar ner mig på golvet och skär halsen av mig är ju en anings underlig måste jag erkänna. Men jag kan fortfarande inte dingla med armen utanför sängkanten utan att känna ett visst obehag. Vad beror det på egentligen?

Jag är barnsligt rädd för spindlar, alla spindlar, men främst de som är så små att man bara behöver peta på de för att ta slut på deras liv. Det händer titt som tätt att inbillade inbrottstjyvar smyger runt i min lägenhet medan jag själv står och duschar, alternativt så finns det inbillade inbrottstjyvar som står bakom draperiet när jag kommer in på toaletten.

Varför tänker man egentligen sådana tankar? Det är ju inte bara det att man tänker de - medan man tänker det så tror man också att det skulle kunna vara möjligt. Det skulle vara möjligt att någon smygit sig in i trapphuset (utan att grannhunden skällt ur botten av sina lungor som han gör på alla andra) smitit in genom dörren (utan att jag märkt det, jag, som på de allra flesta ställena i lägenheten utan minsta ansträngning har uppsikt över dörren) korsat hallen och öppnat badrumsdörren, glidit in, stängt igen och ställt sig bakom draperiet för att... Ja, vad? Skrämma mig lite. Sticka den där låånga kniven i mig eller? Kan han inte göra det på en gång när han klivit innanför dörren istället?

De är rätt så underliga de där fantasierna.